Boken är lite livsfilosofisk och handlar om en pojkes liv till man och gammal man. Siddharta vill på något sätt uppnå livsvisdom och få frid i sinnet men på ett sätt utanför de normala ramarna i samhället. Han lever i Indien och är son till en brahman, en indisk präst, men ger sig ut på en resa som inte är så lång i verkligheten men får stor konsekvens för de handlingar han gör. Om han lyckas eller inte avslöjar jag inte här...
Stilen i boken påminner om sagor och är lite metaforisk. Det som händer själsligt beskrivs med hjälpa av djur eller karaktäristiska, symboliska människotyper så som en köpman, en färjekarl, en glädjeflicka osv. Det här kan jag tycka känns lite fattigt eller så är det genialiskt, vad vet vad jag. Men det fick mig att allinera mig mot texten.
Boken är extremt lättläst om man bara vill läsa själva berättelsen. Men den innehåller delar som man kan grubbla i åratal över och ändå inte förstå helt. Han har en förmåga att förenkla själslivet så att de framstår som självklarheter men som vid närmare betraktelser är något mycket komplicerat. Slutsatsen påminner mycket om mindfullness, medveten närvaro, och att detta enbart på något sätt kan uppnås via olika typer av plågor/strapatser.
Betyg 3,5 (dvs läsvärd men inte oumbärlig eller uppseendeväckande)